Klätterapa

Nathan klättrar mycket just nu. Försöker nå allt vi ställer undan och mest utsatt är mina skönhetsprodukter. Så Alex var snäll att stoppa förbi Ikea och köpte hyllor som jag kan sätta upp och ställa mina saker på. För i dagsläge delar jag och de mindre barnen på samma bokhylla och det är trångt. Så nu kommer mina saker på tryggt avstånd och barnen får mer plats med sina saker.  Blir smått galen av platsbristen men sakta men säkert så kommer det bli bättre men som sagt det tar tid och jag skapar gärna ett hem långsamt men då får jag räkna med kaoset med. Hatar när mitt hem är stökigt, haha Alex vet vilket spunk jag får när det exploderat i vardagsrummet och det går timmar och det ser lika dant ut. Om vi ska vara hemifrån i flera timmar eller dagar städas det eller plockas undan så allt är cleant innan vi åker. Värsta känslan jag vet är att komma hem till ett stökigt hem. Varför? 


De som känner mig vet att under tonåren var mitt rum aldrig städat. Jag tror fortfarande på organiserat kaos. Men det hela nu är stress och ångest relaterat. Något som kom när jag var 20-22. Om mitt hem är städat innan vi åker så slipper jag kliva igenom den muren av stress och ångest när jag ska kliva in genom ytterdörren. Jag slipper få panikångest. Att med trötta griniga barn sätta i gång och plocka undan eller städa stressar mig ngt fruktansvärt. Hjärtklappningen i samband med ångest är inget roligt. Mycket i min vardag går ut på att undvika stress. Det syns inte utåt men det styr mycket. Allt för att minimera stress, ångest och känna att jag inte räcker till. Så när klockan är 21 och hemmet är rent och fint men disken inte blev gjord så klarar jag idag av att vänta med den utan att få panikångest. För jag har en deal med mig själv. Jag måste ingenting. Jag behöver inte vara bäst. Jag är en person. Mina barn mår bra, de är rena, de är älskade och de lever bra. Om de vaknar upp i ett rent hem med en tvätthögen i hallen och disk i diskhon så dör dom inte av det. 

Men pressen som sattes på mig när jag vart ensamstående 2012 var enorm. Den satte sina spår på ett otroligt jobbigt sätt. I många år kämpade jag som jag vore två och kände ändå att det inte räckte, att jag var värdelös, att inget dög hur jag än försökte. Dagen när jag förstod att jag är 1 person som gör saker som 2 personer gör och de knappt klarar av det när de är fysiska två är helt jävla amazing! Det gav mig en rejäl tankeställare. Jag hade satt ett ohyggligt orimligt krav på vad jag skulle tänkas klara av. Klart jag inte tyckte att jag dög. Men när jag sakta började sänka de höga kraven till vad en ensamstående på då två nu tre barn faktiskt orkar med så mår jag mycket bättre. Jag vet vad som triggar min ångest och vad som stressar mig mest så jag försöker bygga min hemmiljö till en stressfri zon. All stress går inte att ta bort men mycket. Som förvaring. Nu när hyllorna kom upp försvann en tyngd från mina axlar. En bit stök försvann :)